Magnetkamerundersökning och hemresan från Frankrike
Den 1 februari gjorde jag en magnetkameraundersökning av knät. Fasade för detta. Att åka in i ett smalt rör och koncentrera sig på att ligga still, nej usch. Jag är inte speciellt klaustrofobisk av mig men bara tanken på detta gjorde mig nervös, rädd och skakis. När vi kom dit, jag och värdmamman, så var vi i tid för mitt besök men vi fick vänta ca 45 min på min tur. Till slut fick jag komma in. Först i ett litet omklädningsrum och sedan kom en sjuksköterska och förklarade allt för mig. Efter ett par meningar fick jag nog och sa att jag inte pratade mkt franska och hon bytte till engelska. Min rädsla försvann lite när hon sa att eftersom det är knät som ska undersökas är det bara underkroppen som åker in i röret, puh!! Men icke... När jag lagt mig på britsen och sköterskan fixerat mitt ben åker jag in i tunneln. Ser en display som tickar ner antalet millimeter innan jag är på rätt plats. Försvinner mer och mer in i tunneln. När den väl stannar ligger HELA kroppen i tunneln utom min hals och huvudet. Nu var jag rädd på riktigt! Sköterskan satte på mig ett par hörselkåpor, med musik i, och gav mig en knapp med sladd i handen att trycka på ifall det skulle vara nåt. Sedan sätter maskinen igång. Vilket oljud! Förstår varför hörselkåporna åkte på.. Tanken på att behöva ligga still var inget kul. Visst jag låg hyfsat stilla, men fick kämpa för det. Ryckningar i benen var och varannan minut som jag försöker tänka bort. Vid ett tillfälle säger sköterskan åt mig att ligga still.. På displayen såg jag även en klocka som tickade ner.. Varje bildomgång var nog 3,5 minut, och drog en lättnadens suck när det stod 0 på displayen. Det blev 2 bildomgångar och sammanlagt låg jag där i ca 10 minuter. Det var de längsta 10 minuterna någonsin! Fick hoppa tillbaka till omklädningsrummet i väntan på läkaren. Tog in min värdmamma också för översättning. Läkaren dök upp och sa att främre korsbandet är av (det är iaf vad vi tror att hon sa, franskan har så många ord som betyder flera olika saker...suck...), att ena menisken har fått sig en smäll och att en sidoledband har fått sig en smäll... Kul. Inte. Hon sa även att jag skulle fortsätta använda bandaget samt påbörja en ny 10-dagarsomgång med blodförtunnande medel och därmed ytterligare 190 € i utgiter och 10 mer stick i magen. Besöket var dyrt också. 360 € kostade det! Sanslöst.
Sprutorna med blodförtunnande medel..
Den 12 februari besökte jag en knäspecialist som ordinerade mig att åka hem och få fortsatt vård i Sverige, och ca 2 månader med rehab till att börja med. Sedan ska en ev operation diskuteras. Det är olika från fall till fall om en operation är nödvändig. På specialisten lät det som att en operation är att föredra men det är som sagt läkarna hemma som beslutar. Jag fick iaf tillåtelse att börja belasta på benet, då jag hoppat omkring på ett ben med kryckorna..
Böjningsstatus kvällen före hemresa...
Svullnadsstatus kvällen före hemresa
Ledsen över att åka hem..
Tisdagen den 16 februari var det dags att flyga hem till Sverige! Jag har fick flygresorna hem ordnade av SOS International tillsammans med SAS. Jag behövde inte betala en krona, förutom för övervikt och extra bagage.. men det var det värt. På flygen fick jag ett extra säte att lägga upp benet, otroligt praktiskt. Flög till Köpenhamn först och bytte sedan där till Arlanda. På flygplatsen i Genève fick jag först vänta i ett väntrum där alla rörelsehindrade väntar på att få en rullstol eller få skjuts till gaten. På mitt flyg till Köpenhamn var vi tre personer som behövde assistans, varav en norsk tjej som jag pratade med. Hon hade åkt snowboard i Chamonix och brutit benet på 6 ställen... Vi fick åka genom personalens säkerhetskontroll och sedan fick vi sitta och vänta på ett ställe för att sedan bli rullade till gaten. Hoppade iväg på mina kryckor för att köpa choklad. Sedan kom assistanspersonalen och rullade oss till gaten, där vi fick gå på först. Flygresan gick bra, men blev sjukt kissnöd mot slutet så det var tur att det var en mellanlandning i Köpenhamn. På Kastrup fick jag åka i en sån där golfbil från gaten till väntrummet för alla rörelsehindrade och vidare i golfbil till gaten igen, och jag fick gå på först, igen! Planet var knökfullt! Flygresan gick bra, inte så lång. Framme på Arlanda fick jag gå av sist i rullstol med en supertrevlig kille som skjutsade mig. Jag hade 4 tunga väskor och hade pallade att lyfta upp alla de på en vagn och sedan köra både mig och vagnen ut i ankomsthallen där det stod en taxichaffis med en tavla med mitt namn på. Sedan bar det av hem till Linköping, och det gick rätt bra!
Det var skönt att komma hem, men jag saknar mitt liv i Frankrike såklart! Men sedan skadan var det enda jag ville att åka hem..
Väntan på Genèves flygplats
På flyget till Köpenhamn
På flyget till Arlanda
Hemma igen..!
